Cementkrisen blottar obalansen i tillståndsprocesser

Trots en miljökonsekvensbeskrivning med mer än 50 000 timmars nedlagt arbetet och ett tydligt ”Ja” i första instans valde Mark- och miljööverdomstolen i början av sommaren att inte ens pröva utan avvisa Cementas ansökan om fortsatt kalkbrytning i Slite. 

Beslutet hotar i ett slag svensk cementförsörjning och riskerar att försvåra klimatomställningen inom svensk industri liksom omställningarna av energi och transportsektorn. 

Regeringens egen utredningen visade att det på kort sikt inte går att ersätta produktionsbortfallet som en stängning av Slite skulle medföra. På lång sikt är det möjligt men inte utan betydande ekonomiska och klimatmässiga kostnader. Cementfabriken ligger långt fram i anpassning och cementen därifrån har cirka 15 procent lägre koldioxidavtryck än genomsnittlig cement. Därtill kommer Cementas satsning på att göra Slite till världens första fossilfria cementfabrik, som på sikt möjliggör omställningen inom en rad andra samhällssektorer i Sverige.   

Området i Slite är utpekat som riksintresse för mineraler av SGU och regeringen har varit tydlig med att cementindustrin är viktig för Sverige och för näringslivet. Trots detta är flera myndigheter direkt negativa till fortsatt kalkbrytningen i Slite har under processens gång ställt orimliga utredningskrav krav på Cementa. 

Domstolsprocessen har nu pågått i fyra år och Cementa har överklagat till Högsta domstolen. Under tiden har regeringen beslutat om en temporär ändring i Miljöbalken som möjliggör för Cementa att fortsätta bryta kalken som de tidigare fått tillstånd för fram till sommaren 2022. Eftersom den juridiska prövningen kommer att pågå långt därefter har regeringen bara skjutit problemet med att säkra cementförsörjningen framför sig. 

Cementa är det senaste och kanske mest uppmärksammande exemplet på obalansen i dagens tillståndsprocesser, där flera myndigheter agerar i sina intressen men ingen ser till hela samhällsnyttan och i synnerhet inte det så angelägna klimatperspektivet. Att Mark och miljödomstolen väntade nio månader med att avge sitt beslut och tillståndsprocessen nu drar ut på tiden i ytterligare minst ett par år pekar tydligt på behovet av att reformera dagens tillståndsprövningar.